Det är eftermiddag i slutet av juni och det börjar egentligen bli lite för mörkt att fotografera i skogen utan stativ. Trots det tar jag mig iväg längs Dyröleden en sväng med kameran runt halsen. Det blir långa exponeringstider och jag får hålla kameran stilla för att få behålla någon skärpa. När jag står där, mitt i den täta skogen och är försjunken i mitt fotograferande kommer plötsligt en hund springande mot mig i full galopp längs stigen. Inte för att jag är rädd för hundar, men när en hund kommer springande i full fart mot en och man inte är beredd så blir man lite skrämd. Och jag tyckte precis att jag gått förbi en skylt där det står att hundar skall vara kopplade…


Efteråt kom hundens ägare och mumlade något som lät som en ursäkt.

Efteråt kunde jag ta en bild till… då stigen var tom.

Med allt det gröna i en skog kan det vara lite befriande att ta svartvita bilder. Då blir det bara strukturerna och formerna som får vara talande. Blir bilderna egentligen mer komplicerade och svårlästa eller blir de enklare och mer intressanta?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *