Att springa tillsammans

Att säga att löpning är en individualistisk aktivitet är att missa halva sanningen. Även när man tävlar så gör man först och främst tillsammans då en tävling skulle inte vara en tävling om man inte primärt gjorde det primärt tillsammans.

För en oinsatt betraktare kan det verka som om löpningen handlar om människor som tävlar MOT varandra. Nyckelorden de flesta fastnar för är ”tävlar mot”… jag skulle nog sätt att ordet varandra är minst lika viktigt.Människor tävlar snarare MED varandra.

I den konkurrerande situationen speglar t ex löparna gärna varandra. För att till slut försöka vinna i de sista stegen – spurten.

Att säga att livet är en tävling är att missa (minst) halva poängen med vad livet handlar om. Konkurrens är absolut en aspekt av liv. Men liv är samtidigt också alltid samspel. Att hävda att livet är enbart det ena eller andra är att fundamentalt missförstå vad liv är.

Eftersom vi människor har den unika förmågan att forma vår omgivning och våra relationer till andra människor behöver vi inte vara offer för naturens råa principer. Att underkasta oss ”djungelns lag” är dels att underskatta oss som människor men framför allt missförstår vi hela poängen.

När filosofer som Hobbes beskriver människans naturtillstånd som ”ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort” eller när Nietzsche pratar om människans ”vilja till makt” så är det delar av både större och djupare resonemang och behöver förstås i sitt filosofiska sammanhang. De är inte några ”sanningar” eller enkla maximer som kan plockas ut och användas som grundläggande antagande bakom eller argument för något alls.

Att vara människa handlar ju i grunden om att göra något tillsammans! Och både löpare och filosofer som tänker och debatterar med varandra så gör det också det i första hand TILLSAMMANS. För att förstå både löpning och filosofi behöver man se den större bilden och inte fokusera på varje enskild individs prestation.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *